Mina älskade pojkar
Jag läste Abbepappans blogg idag och ett inlägg handlade om
Storebror som blivit stor men som ändå var så liten.
Så har jag haft det i många år, men nu börjar det ta slut.
Nu är de stora på allvar.
Tänk att mina små pojkar blivit så stora.
Jag fattar ingenting.
Jag vet att skrivit om detta förr i min blogg men det är något som kommer till mig då och då.
En slags oro.
Ibland får jag nästan panik över att mina barn är så stora.
Jag tänker:
-Har jag gjort allt rätt nu??
-Nu är det för sent att ställa saker och ting tillrätta.
Deras barndom är över, barndomen som jag och Jonny hade ansvar över att den skulle bli bra.
Blev den det??
1999
1995
2009
Storebror som blivit stor men som ändå var så liten.
Så har jag haft det i många år, men nu börjar det ta slut.
Nu är de stora på allvar.
Tänk att mina små pojkar blivit så stora.
Jag fattar ingenting.
Jag vet att skrivit om detta förr i min blogg men det är något som kommer till mig då och då.
En slags oro.
Ibland får jag nästan panik över att mina barn är så stora.
Jag tänker:
-Har jag gjort allt rätt nu??
-Nu är det för sent att ställa saker och ting tillrätta.
Deras barndom är över, barndomen som jag och Jonny hade ansvar över att den skulle bli bra.
Blev den det??
1999
1995
2009
Kommentarer
Postat av: Marina
Tänkte nästan samma sak imorse när jag gick till jobbet....hinner fundera på mycket då..;o)
Jag tänkte också på mig själv..."mammarollen" måste snart vara färdigspelad nu när barnen är så stora - det tar på att vara mamma till myndiga/vuxna barn som bor hemma.
Postat av: Anita
Ja nog är det svårt att "släppa taget" det tycker jag oxå. Det blir ju så påtagligt när en av "barnen" flyttar hemmifrån. En del av mammarollen tror jag att jag kommer att behålla hela livet, mer eller mindre iaf.
Trackback
