;)

När jag var 22 år blev jag mamma för första gången.
Jag hade känt Jonny i 5 månader när jag upptäckte att jag var gravid.
Knut föddes i November 1988.
Jag flyttade från "min" stad 2 månader innan han föddes.
Flyttade 50 mil till ett litet samhälle där jag inte kände någon, knappt Jonny.
8 månader innan jag flyttade så hade jag mist min mamma i cancer, 21 år gammal.
Jag satt i Tierp helt ensam på dagarna medan Jonny jobbade 3-skift på Atlas Copco.
Jag och min bäbis.
Jag funderade mycket på vad jag ville med honom.
Vilken slags människa jag ville att min bäbis skulle bli.
Jag pratade med Jonny och vi satt länge och funderade på hur vi skulle göra
för att vårt barn skulle bli lycklig, stark, godhjärtad, få självförtroende, helt enkelt
bli en bra människa.
22 år var jag och visste redan då vad jag ville att mitt barn skulle få och försökte fundera ut hur
vi skulle nå dit tillsammans.
6 år senare hade vi två barn till och vi har alltid pratat mycket om våra barn.
Nu ska det starta föräldragrupper på förskolan för att föräldrar inte vet vad de vill med sina barn och framför allt
så vet de inte hur de skall nå dit de vill.
Var/ är jag och jonny så ovanliga som faktiskt under alla dessa år har pratat om vad vi vill med våra killar??
Det verkar lite läskigt tycker jag, att man skaffar barn utan att ha någon tanke på hur man vill göra när de väl är födda.
Läskigt som sagt var.