;)

...om mina föräldrar.
Det blir mer och mer sällsynt att de kommer in i mina tankar eller i mina drömmar.
Jag kommer inte riktigt ihåg drömmen, men jag kommer ihåg deras ansikten.
Jag vaknade nyss och kände mig förbannad.
Jag har legat i sängen och funderat.
Jag var bara 21 år när jag blev gravid med Knut och när jag bestämde mig för att följa med Jonny till Uppsala.
Inte en enda gång frågade jag min far om råd, inte en enda gång frågade han mig om jag behövde hjälp.
Han erbjöd sig varken att hjälpa till med flytt eller pengar.
För mig var detta inget konstigt, jag har alltid klarat mig själv, men nu när jag tänker på det så kan jag bli lite småförbannad faktiskt.
Nu när jag har Knut i samma ålder som jag var då.
Nog faan skulle jag hjälpa till med det ena och det andra om han skulle flytta från stan och få barn.
Men vi hade väl inte det förhållandet helt enkelt jag och pappa.
Han var van att jag klarade mig själv, och det gjorde jag ju också.
Med några tusenlappar på fickan så drog vi till Uppsala och flyttade in hos svärföräldrarna.
I en månad bodde vi hos dem innan Jonny fick jobb och vi fick lägenhet i Tierp.
En månad senare föddes "Bebben" och resten kan ni ju.
Det känns som igår men ändå hundra år sedan.
Undrar varför jag drömde om mina föräldrar?
Undrar varför jag kom att tänka på den där flytten just den här morgonen?

Nyinflyttad i Tierp, om två dagar kommer bebisen.
Året är 1988.