;)

I dag när jag gick från jobbet på väg till Curves, där jag tränar, så fick jag en välbekant känsla i magen.
En känsla av att jag inte har tid.
Jag tyckte inte att jag hade tid att gå och träna.
Men kl var 16.00 på eftermiddagen och jag hade all tid i världen.
Jag har ju inget att åka hem till på det viset.
Inga ungar att hämta på Förskola/fritids.
Inga hungriga ungar som måste ha middag en viss tid.
Detta att inte ha tid för mig och mitt, sitter så djupt rotat att jag fortfarande kan känna av det.
Bortförklaringar till att inte orka träna, tänker du då ;)
Men riktigt så är det inte heller.
Jag förstår helt enkelt inte att mitt liv tillhör mig.
Jag hänger fortfarande upp mig på min familj.
Jag har aldrig varit själv i hela mitt liv, aldrig ägt min egen tid.
Nu har jag hur mycket egen tid som helst och då förstår jag inte vad jag skall göra med den?
Träna!
Klart att jag har tid att träna.
Klart att jag har tid att åka ner på stan och flanera i morgon om jag kan sluta lite tidigare.
Klart att jag har tid.
Jag äger min egen tid, och hör sen! :)