;)

Jag hade världens bästa farfar, när han levde.
Det var inte min biologiska farfar, men det är en helt annan historia, detta var den enda farfar jag någonsin hade och han var bäst.
På sommrarna, så fort skolan hade slutat så flyttade vi ut till Håkansta.
Håkansta, eller Björkhagen som farfar sa var ett litet Per-Albintorp ca 1½ mil söder om östersund.
Det låg 1 km från Storsjön, brevid en stor bondgård, bakom ett skogsparti.
Huset var litet men gården var stor.
När min pappa var barn och kom till gården så var de en liten bondfamilj med lite djur i ladugården.
När jag var barn så hade farfar och farmor flyttat in till stan och de använde Håkansta som sommarsuga.
Någon gång på 60-talet så byggde mina föräldrar om en del av den gamla ladugården till en liten, pytteliten lägenhet och där bodde vi hela sommaren.
När farfar och farmor blev pensuíonärer så renoverade de det lilla Per-Albintorpet och så flyttade de ut dit permanent igen.
Nåväl, tillbaks till mitt sommarlov.
Dagen efter skolavslutningen så flyttade vi ut till Håkansta och bara några dagar senare så kom min älskade kusin Eva-lotta upp från Stockholm för att bo hos farmor och farfar.
Hela sommaren var vi oskiljaktliga.
Farfar som hela den här berättelsen började med var vår bästa vän hela världen.
Han byggde kojor åt oss i skogen av sly som han precis tillbringat morgonen med att ta bort.
Han satte upp en skalad björkgren mellan två små stammar så att Lotta och jag kunde snurra"knäveck".
Han gjorde visselpipor åt oss av björkkvistar och han lärde oss att fiska.
Otaliga var alla kvällar som vi fick hjälpa farfar att ro ut nät.
Vi satte oss i hans oranga Audi 100 och han körde alltid bara på ettans växel hela vägen ner till sjön. När jag blev äldre så frågade jag varför han inte växlade men då svarade han att det var ingen idé för det var så nära till sjön så.
På morgonen när näten skulle tas upp så var det näsan alltid bara jag som följde med, Lotta var aldeles för morgontrött.
Vi fick rensa fisken själva med varsin morakniv bakom farfars hemmagjorda rök.
Vi fick alltid en massa fisk, vad jag kommer ihåg. vi fick Harr och Öring, en och annan Abborre men mest Sik.
Jag älskade fisk och farfar var så lycklig över det eftersom nästan ingen annan av barnbarnen gjorde det och absolut inte Lotta.
I bland följde vid med farmor och farfar till kyrkan och jag och Lotta lekte leken " Den mest väluppfostrade", vi tävlade alltså i vem som kunde vara sötast, rarast och mest väluppfostrad.
Farfar sjöng så det dånade i kyrkan och efteråt så fick jag och Lotta sjunga för tanterna i församlingsgården eller hemma i farmors kök.
Vi var sååå rara sååå!
Efteråt så tog vi på oss våra träningsoveraller och sprang till skogs och skrattade så där som bara två tioåriga tjejer kan göra.
Farfar tog med oss upp på myrflo´n för att plocka hjortron.
Det är jobbigt att gå på myren och plocka hjortron, men inte med farfar för han såg när vi blev trötta och då sa han: - Nu tar vi minuter! och vi fick ta hur många minuter vi ville, hur ofta vi ville så vi blev aldrig riktigt trötta.
När farfar kom hem frå skogen framåt tio-tiden på förmiddagen och vi satt och åt Vitgröt med smörbrunn (vetemjölsgröt med smör i och massor med socker) så stekte han alltid gg och fläsk, eller så gjorde han enda stor och tjock pannkaka. Han åt vetebröd med smör på och Gene tunnbröd med tjocka ostskivor som han skar med kniv. Men han var inte ett dugg tjock min farfar. varje födelsedag provade han sin brölloppskostym och konstaterade att den fortfarande passade, det var hans måttstock i att han inte blev för tjock.
I bland på kvällen sa farfar. Nä, om man skulle ta å spela lite botchia! å vi älskade att spela boccia med farfar, eller när han tände en eld nere vid grillplatsen och man grillade korv när det var mörkt ute.
Han lärde mig också at spela schack. När jag senare fick en pojvän så kunde han och farfar sitta i flera timmar och spela schack. Mats älskade också min farfar.
Jag upplevde i bland att farmor kunde vara lite orättvis mellan mig och hennes biologiska barnbarn men jag har förstått sedan jag blivit vuxen, att det var många faktorer som spelade in och att det inte bara var hennes fel. Jag älskade min farmor också men min farfar visade aldrig någonsin någon orättvisa, jag tror att han hade lättare än farmor att visa känslor helt enkelt.
Sommaren när jag fyllde 17 år så var det för en gångs skull ganska mycket folk nere i Håkansta för att fira mig och då sa farfar: - Vad roligt för dig Maggan att det är så många här på DIN födelsedag för en gångs skull.
Bara att han såg det och att han sa så, gjorde mig så lycklig och glad. Det var det absolut bästa födelsedagspresenten det året.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om min farfar, märker jag.
Han är nog den som jag saknar mest av all "de mina" som gått bort under åren.
Min farfar var bäst! och han luktade alltid hårvatten.