;)

...är att dö en smula!
Ja, det är lika jobbigt varje år att säga adjö till de stora barnen som slutar hos oss.
Detta år är det jobbigare än någonsin för de här ungarna har jag haft sedan de började som ettåringar.
Vi har följts åt genom inskolning och gråt till utflykter och samtal.
I går på sommarfesten var det tufft när min kollega läste upp de fina dikterna som hon skrivit till varje barn.
Visseligen så slutar inte alla idag men när jag går på semester nästa torsdag så är det sista gången vi träffas.
Vissa ungar har verkligen satt sig fast med superlim i mitt hjärta.
I går fick vi massor med fina presenter av nöjda föräldrar, små gester som betyder mycket för oss personal även fast man inte skall låtsas om det ;)
Jag sitter just nu och dricker kaffe ur en mugg som det står Margaretha på.
Klart att jag kommer att tänka på den ungen så fort jag dricker kaffe ur muggen i fortsättningen.
Livet har sin gång och det är klart att de växer ifrån förskolan och skall gå vidare i livet men det känns ju inte mindre sorgligt för det.
Vissa föräldrar har jag haft sedan jag började där för tio år sedan. Först syskonen och nu lillebrorsan.
Man har hunnit bli goda vänner efter så många år.
Ja, lite jobbigt är det faktiskt.
Men efter semestern är det nya tag å nya barn å nya familjer.
Livets gång!