;)

Att mista någon som man älskar lämnar ett stort hål efter sig.
När man som jag har förlorat tre st familjemedlemmar så bär man på en sorg som man inte riktigt själv förstår.
Livet går vidare och jag har byggt upp hela min familj under tiden som jag har försökt bearbeta min egna sorg.
Men sedan min mamma gick bort 1987 så har jag aldrig blivit riktigt hel igen.
De fattas mig och jag har tre stora hål i mitt bröst.
Jag är lycklig och jag lever ett bra liv men tomheten som jag alltid känner går aldrig att fylla.
Att tiden läker alla sår är bara nästan sant för man blir aldrig riktigt läkt igen.
Sorg är som ett litet skärsår på fingret som aldrig riktigt läker.
Precis när man inte har ont längre så stöter man till fingret och såret går upp igen.
Det kan vara en doft eller en låt på radion som gör att såret går upp.
I går så fastnade jag vid tv:n när Frank Sinatra sjöng New York New York.
Mina tårar steg genast upp i ögonen och jag befann mig i lägenheten på Odenskogsvägen.
Det var tidigt 70-tal och mina föräldrar skulle ha fest.
Pappa luktade BRUT och mamma hade långklänning på sig.
Eller som här om dagen när jag lyssnade på The Boys are back in town, med Thin Lizzy.
Då kände jag hur brorsan satt brevid mig och sjöng med i texten.

Så många minnen.
De finns runt omkring mig hela tiden.
Nu när min familj sköter sig själv så är det precis som att jag fått mer tid att lyssna på mina minnen.
Det kan ju vara åldern också, mina hormoner som spelar mig ständiga spratt och jag har ofta nära till tårarna.
Förr var det många känslor som skulle bearbetas, en hel barndom att gå igenom.
Nu för tiden så har jag packat upp min struliga ryggsäck, tittat på alla mina mina minnen (både bra och dåliga)och jag har packat tillbaks allting snyggt och prydligt igen.
Jag har den ryggsäck som jag har men allting ligger inte huller om buller längre utan jag hittar i min ryggsäck och det har varit viktigt för mig.

Att mista någon som man tycker om är fruktansvärt men man klarar det.
Kroppen fixar så att man klarar av det.
Man kan skratta och leva ett bra liv ändå, men de jag har förlorat fattas mig så att det ibland skär i bröstet.

Jag blir aldrig mera hel igen.