;)

Jag har börjat att läsa en ny bok som heter Odjuret, av Roslund och Hellström.
Det är nog den äckligaste bok som jag någonsin har öppnat.
Jag har bara läst första kapitlet ännu men jag vet inte om jag törs fortsätta läsa för den är så jävla otäck.

Den handlar om en mördare, psykopat och pedofil....så äcklig.

Den är skriven med en sån krypande känsla att jag blir mörkrädd mitt på dagen.
Usch!

Jag skriver ner de två första sidorna så får vi se om du blir lika nyfiken som jag.

HAN BORDE INTE
De kommer där borta. De kommer nu.
Över höjden förbi klätterställningen.
Tjugo meter bort. Kanske trettio.Nära de röda blommorna, likadana som utanför enrén till Säters fasta, han trodde länge att sådana var rosor.
Han borde inte.
Det känns inte på samma sätt då. Mindre, liksom. Nästan lite avdomnat.
De är två stycken. De går brevid barandra, pratar, de är vänner, vänner pratar på ett särskilt sätt, också med händerna.
Det verkar vara den mörka som för samtalet. Hon är ivrigast, vill säga allt, på en gång. Den ljusa lyssnar mest. Om hon är trött, eller om hon är en sådan som inte talar, som inte behöver utrymme hela tiden för att veta att hon lever. Kanske är det så det är, en dominant och en som blir dominerad. Är det inte alltid så?
Han borde inte ha runkat.
Men det var ju i morse. Tolv timmar sedan. Det kanske inte betyder något. Det kanske inte ens märks.
Han visste det redan tidigt, när han vaknade. att det skulle passa bra ikväll. Det är torsdag, det var torsdag förra gången. Det är sol, torrt, det var sol och torrt förra gången.
De har likadana jackor. Tunna, vita, något slags nylon, med huva där bak, han har sett flera sådana sedan i måndags. Två små ryggsäckar över var sin axel. Alla dessa ryggsäckar, allt i en hög, ett enda stort fack, han förstår det inte, ska aldrig förstå. De är nära nära, han hör deras samtal, deras skartt igen, nu skrattar de samtidigt, den mörka högst, den ljusa mer försiktigt, inte rädd, bara mindre plats.
han har varit noga med sin klädsel. Jeas, t-shirt, keps, den skall sitta bakochfram, han har sett det, han har varit i parken sedan i måndags, de bär kepsarna bakochfram.
- Hej där.
De rycker till, stannar. Det blir tyst, så där tyst som när ett ljud ingen brytt sig om plötsligt upphör och tvingar örat att lyssna. Han borde kanske talat skånska. Han är bra på det, det finns de som är mer uppmärksamma då, det låter viktigt på något sätt. Han har samlat röster i tre dagar. Inge skånska. Ingen norrländska. En stad med det som skulle kunna kallas rikssvenska. Långt ifrån diftonger, inget mycket slang. Rätt trist. Han fingrar på kepsen, vrider den ett varv, trycker den lite hårdare mot nacken, fortfarande bakochfram.
-Hej tjejer. Får ni verkligen vara ute så här sent?
De ser på honom, på varandra. De gör en ansats att gå. Han försöker se avslappnad ut, lutar sig lätt mot bänkes ryggstöd. Vilket djur? Ekorre? Kanin? En bil? Godis? Han borde inte ha runkat. Han borde ha förberett sig bättre.
- Du vi är på väg hem. Vi får faktiskt vara ute så här sent.

Läskigt va!?